En kulturkoftas bekännelser

Until when we are ghosts

2012-01-28T04:40:00.000-08:00

Lördag och jag tänker inte lämna mina prickiga lakan förrän jag måste. Kaffe ur Batmankoppen, den här låten, manusredigering, Work/Life-boken. Ikväll äter jag middag i Färjenäs och sen hänger jag med vildingbarnen när deras föräldrar går på teater. Kanske springer jag en runda i Slottsskogen, kanske inte alls. Inatt hade jag tentadeadline och sen läste jag Virginia Woolf för att återhämta mig själv. Rummet luktar tvättmedel och jag har tröttnat på maten jag äter. Till och med ost, grekisk yoghurt, nötter. Det är januari och kylan är överallt. Vintern, snön. Jag är fattig men har många klänningar, koppar och böcker. Jag vet inte vad jag ska göra med det. Jag har inte alltid varit fattig. Jag vill komma hem, men är på drift som en annan Kerouac. Det handlar om att ta kommandot. Det har det alltid gjort. Jag gör det lite varje dag. Så får det vara, så är det. Så mycket jag avslutar nu. Så mycket plats jag gör.

Well I'm nobody's baby, I'm everybody's girl, I'm the queen of nothing, I'm the king of the world

2012-01-24T11:25:00.000-08:00

Jag var i Stockholm, igen! I många dagar. Gick på Nordens Fotoskolas vernissage. Låtsades att jag bodde i Midsommarkransen, hängde runt på diverse förströelser, blev bjuden på middag nästan varje kväll (och blev löjligt lycklig över det faktum att någon lagade mig riktig mat), handlade lite för många klänningar, läste & skrev, fyndade på Papercut och gosade med Winstonkatten och som alltid: Isolde. Som kunde krypa och sken upp när jag steg innanför dörren. Storheten i det. Försökte ta mig ut på barrundor utan att lyckas. Men jag har dansat. Fann mig själv med L på varsin stol i snowboardglasögon till den här videon. Efter en stillsam måndag med vintagerunda, promenad och konditoribesök började vi spåna på ett performance i flera akter, vilket slutade i den här dansen. Under tiden provade hennes sambo sin snowboardoutfit. En helt vanlig måndagkväll.
Jag har drömt också. Om bokhandlar, en egen lägenhet, innergårdar i mintgrönt. Jag har fått en bröllopsinbjudan, sett spöken från förr, kommit till insikt, stirrat på min förvirrade packning av baskläder- och i ren protest köpt en klänning av ovanstående danspartner (klänningen= en korsning av "Lilla huset på prärien" och Hitchocks "Fåglarna").
Nu hemma i min kära hamnstad igen. Som är täckt i snö. Och jag har fått höra. Att man kan se världen i pastell. Men jag kan inte. Det är något med mina ögon. Och kanske är det som det ska. För det är ju det där med sprickorna och det ljusaste som letar sig in där. Mörkret som inte farligt. Utan kanske mest tvärtom.

"Hon började förstå sig själv"

2012-01-17T06:04:00.000-08:00

Selma Lagerlöf

Don't let your heart be heavy

2012-01-16T15:20:00.000-08:00

Och den här låten.

Don't put your trust in walls

2012-01-15T04:20:00.000-08:00

Tentavecka och kvällspromenader runt om i kvarteret, ner till hamnen, bron och tillbaka. Dataskärmens flimmer och långa frukostar i sängen. Deadline nummer två, söndag vid midnatt. Medicinska databaser. Det är att börja tänka på ett nytt sätt. Att göra plats för det logiska, när allt annat så drömskt, ickerealistiskt.

Får mejl från någon som är på andra sidan haven och har hemlängtan. Får samtal mitt i natten om vad förälskelse och författande egentligen betyder. Något om att älska och fatta för mycket.

Jag fryser och inhandlar stickade tröjor som jag lägger på hög. Plockar bland mina pennor, anteckningsblock och fantiserar om ha tid att skriva. Snart. Talar med hon som med sin kille köpt den där lägenheten på berget med utsikt över hela stan. För varje penseltag hon tar med den varma färgen i hallen. För varje penseltag målar hon in sig ännu mer i ett ja. I ett hörn. Ofrånkomligt. Så mycket handlar om att bestämma sig. Ibland gör man det.

Jag målade också en hall en gång. Vit skulle den vara. Allt skulle vara vitt. Jag, världen, lägenheten. Som en sjukhussal. Och när den var färdig och nästan utsuddad skulle jag lägga mig i mitt vita sovrum. Bara ligga där. Blunda.

Att vara så långt ifrån sig själv. Och samtidigt vilja dit.

"Böcker är drömmar och strapatser, rymdresor och romanser."

2012-01-09T12:35:00.000-08:00

Dagens glädjebesked! Sveriges bästa litteraturskribent som Babels nya programledare.

2012-01-09T12:22:00.000-08:00

Regrets collect like old friends

Here to relive your darkest moments
I can see no way, I can see no way
And all of the ghouls come out to play

And every demon wants his pound of flesh
But I like to keep some things to myself
I like to keep my issues strong
It's always darkest before the dawn

And I've been a fool and I've been blind
I can never leave the past behind
I can see no way, I can see no way
I'm always dragging that horse around

All of his questions, such a mournful sound
Tonight I'm gonna bury that horse in the ground
So I like to keep my issues strong
But it's always darkest before the dawn

Shake it out, shake it out, shake it out, shake it out
Shake it out, shake it out, shake it out, shake it out

And it's hard to dance with a devil on your back
So shake him off

I am done with my graceless heart
So tonight I'm gonna cut it out and then restart
Cause I like to keep my issues strong
It's always darkest before the dawn

Shake it out, shake it out, shake it out, shake it out
Shake it out, shake it out, shake it out, shake it out

And it's hard to dance with a devil on your back
So shake him off

And given half the chance would I take any of it back
It's a final mess but it's left me so empty
It's always darkest before the dawn

And I'm damned if I do and I'm damned if I don't
So here's to drinks in the dark at the end of my road
And I'm ready to suffer and I'm ready to hope
It's a shot in the dark and right at my throat
Cause looking for heaven, for the devil in me
Looking for heaven, for the devil in me
Well what the hell I'm gonna let it happen to me

Informationsspecialist, javisst!

2012-01-09T10:55:00.000-08:00

Att känna sig lite oövervinnerlig.

Nu skall det skrytas! Jag har nämligen kammat hem mitt tredje VG i kunskapsorganisationskursen. Jag är chockad. Informationssökning, morfologi/semantik, XML och DDC: allt har jag klarat och inte bara det, fått strålande resultat i. Nu väntar tenta i klassifikationsteori och infosökuppgifter i Medline, och sen är den här mardrömskursen slut. Och jag är över på andra sidan. Till och med Borås är trevligt. (OBS! Trevligt. Inget mer.)

The owls are not what they seem

2012-01-08T08:30:00.000-08:00

Om jag var ett djur skulle jag antagligen vara en uggla.

Söndag i Göteborg, efter några dagar av finbesök, manusredigering, promenader, Hagacaféer, Six feet under (sista säsongen nu, o herre, vad ska jag ta mig till sen), golvpicknick, kusmite och blå himlar, kylig luft. Huset är tomt och tyst och jag tvättar alla mina klänningar om nätterna. Läser 10-tals nummer om passion. Tänker på kontroll och hur man ska handskas med den. Lyssnar på Florence + The Machine. Och den där med att släpa omkring på en häst, som hon sjunger. För att sen begrava den. Jag gillar det. Lite som ur den där slutscenen i säsong fyra av den ovannämnda serien. Det regnar. David och hans döde far står i dörröppningen. Du klamrar dig fast vid smärtan som om den vore värt någonting, säger pappan till David. Vad är smärtan jämfört med att vara levande, att ha ett liv? Inget. Det kan inte vara så enkelt, säger David. Men tänk om det är det. Får han till svar.

Bildkavalkad från Stockholm

2012-01-08T05:29:00.000-08:00

I never thought about love when I thought about home

2012-01-04T12:05:00.000-08:00

Föga anade hon faran i att älska någon så liten så förbehållslöst.
Bildkälla.

Note to self: det är farligt spendera en vecka i Stockholm. Själva besöken borde komma med en varningsetikett. Speciellt de där besöken när man varit lycklig hela tiden. Ja, en varning, det vore nåt.

Viss varning bör utfärdas rörande besök längre än tre dagar. Inte minst för människans vanebildande i det som är, men också hennes romantiserande drömmar, fantasier och allmänna lyckorus. Dessa förströelser stjäl fokus från den vardagliga plikten: handlingsplanen, livets schema, existensen. Detta andra, dagliga, detta pliktens maskineri underhåller och hindrar människan från att falla i huvudbry och tvivel rörande frågor som frångår hennes förstånd och som endast lämnar henne i hunger och längtan. Viss varning bör därför alltid utfärdas angående förlustelser, nöjen och allmän närhet, när själva vardagens intrång till sist alltid kräver människans uppmärksamhet. För att nämna några av de bristtillstånd är saknad ett av de allra mest förekommande, och kan resultera i tom blick, en viss overklighetskänsla, vältrande i nostalgi, eller rent av sentimentalitet, vilket bidrar till en bristande förmåga att ta sig an sina dagliga sysslor och leder människan från det verkliga- själva värken i verkligheten. Och hon frågar sig förvirrat: vad är verklighet och vem bestämmer det. Var det en dröm. Men ni var där. Det var en livs levande plats. Främmande är hon inför sig själv, inför spegel och köksredskap. Är detta mitt hem. Är detta mitt jag. Detta tillstånd av sinnesförvirring kan pågå i flera dagar. Men till sist hittar vanan in igen. Längtan skall tids nog tystas ned av det ständiga brus och uppehållande av ordning som dagarna kräver.

George Harrison fattade grejen

2011-12-28T13:48:00.000-08:00

Sunrise doesnt't't last all morning
A cloudburst doesnt't't last all day
Seems my love is up and has left you with no warning
Its not always going to be this grey

All things must pass
All things must pass away

Sunset doesnt't't last all evening
A mind can blow those clouds away
After all this, my love is up and must be leaving
Its not always going to be this grey

All things must pass
All things must pass away
All things must pass
None of lifes strings can last
So, I must be on my way
And face another day

Now the darkness only stays the night-time
In the morning it will fade away
Daylight is good at arriving at the right time

Its not always going to be this grey

All things must pass
All things must pass away
All things must pass
All things must pass away

"Men om du inte vill är det också okej."

2011-12-23T10:22:00.000-08:00

Det bästa kärleksbrevet. Från Peter LeMarc.

Things to do in Wormland

2011-12-23T09:19:00.000-08:00

Hemma i Värmland. Här är det kul. Jag roar mig med att återse vagabonden, pussa på Isolde, titta på konstiga tomtar, sukta efter böcker i bokhandeln, drömma om nakna bibliotekarier, samt gå igenom mina gamla klippböcker och brev. Alltså. De här breven. Jag har hittat dikter, skrivna till mig. Kärleksförklaringar, låttexter. Det fullkomligt dryper av storslagna epos, hyllningar och allmänt lidande. De var på allvar! Och jag hade inte ens vett att uppskatta dem! Tvärtom. Jag sprang. I panik. En riktig slyngel var jag. Yes. Skönt att ha det utrett.

(Om någon kille som skrivit mig ett poem läser detta: förlåt. Och, tack. Jag har sparat dem alla och de kommer att värma mig på ålderns höst. Ni anar inte hur fina de är.)

I övrigt är det jul. Jag väntar på min bror. På farmor. Snön var här och försvann. Det är som det är. Det är ganska bra.

The book of love

2011-12-19T15:12:00.000-08:00

Idag blev jag överöst med kärlek i bloggsfären. Rörd, glad, tacksam är jag. För världens bästa vänner.

Och tydligen smittade uppmärksamheten av sig, för sen jag fick en hel blogg också.

(Bilderna har jag lånat.)

2011-12-18T05:26:00.001-08:00

På festen. En man jag nyss träffat frågar mig om mitt skrivande.
Är det roligt eller ledset, undrar han.
Kanske både och, svarar jag. Hälften roligt, hälften ledset. En blandning.
Som du då, säger han och ler.

I showed my heart to the doctor, he said I just have to quit

2011-12-13T04:44:00.000-08:00

Snart julen igen, snart är året slut. Stormen som varade i flera dagar är över, gatulampor omkullvälta på gatorna, trädgrenar. S på besök i stan. Söndag och julmarknaden, sagovärlden, vi där som varje december. Batmanseriealbum, karusell. Polkagrisar, kolor i färgglada omslag. Traditionen som tidsmarkör. Lördagen, barnen och Färjenäs. Rita darriga hjärtan med hjälp av pepparkaksformar. Göra flaskpost med adresslapp och hälsning och kasta i älven. Gå tillbaka, ta bropromenaden till andra sidan stan, med låten om engelska flickor på repeat. Sena timmar på långgatorna och sedan hem till det rosa rummet. En väntstation, väggar och golv tunna som papper. Kan man rymma och hur länge innan någon hittar en, hur länge innan man själv. Hur länge rusa innan man börjar grunda, bygga, utan att låna och hämta hos andra och utom. Året som snart slut och att se: det var bra. Också. Det var mycket som var bra. Tilliten. Någonstans där börjar den.

Dream baby, dream

2011-12-10T04:30:00.000-08:00

Lördagsmorgon. I glappet mellan dröm och verklighet, innan tiden gör sig påmind. Innan jag kommer ihåg att jag har planerat att springa, plugga klassifikationssystem och gå på glöggmingel. Just då. När jag dricker kaffe i timmar, läser, skriver, lyssnar på musik. Då är jag närmast mig själv och de där slitna orden som fri, lycklig. Och den renaste glädjen: att ha en helt tom dag, inga åtaganden eller måsten, att få stanna i det där gränslandet så länge jag önskar. Skriva manus eller fortsätta läsa. Att vara själv! Att vara sin egen! Det är då jag inser att jag måste skaffa mig ett fett författarstipendium, flytta till Paris och bo i ett litet kyffe med en fransk katt eller två. Tills dess: flyktlandskap och fantasier.

I år önskar jag mig endast böcker

2011-12-09T03:42:00.000-08:00

Här är de nominerade:

"Inbjudan till de våghalsiga" - Dorothee Elmninger.
"Det röda trädet" - Shau Tan.
"Min kamp 3" -Karl-Ove Knausgård.
"Handlingen"- Sara Mannheimer.
"Blue Nights" -Joan Didion.
"Flod" - Carolina Fredriksson.
"Fragment: dikter, dagboksanteckningar, brev" - Marylin Monroe.
"Momo och kampen om tiden" - Michael Ende.
"Den skakande kvinnan: eller en historia om mina nerver" - Siri Hustvedt.
"Välkommen till den här världen" - Amanda Svensson.

Ser mest fram emot Knausgård. Jag tänker mig juldagen, horisontalt läge och läsmaraton.

Du kan falla nu

2011-12-08T11:31:00.000-08:00

Såg en bild på mig själv som jag glömt fanns. Emma har tagit den. Jag har försökt att skriva om den här bilden i ungefär en timme nu. Allt jag skriver blir för platt eller för personligt. Vad ska jag berätta? Den här dagen. F och T gifter sig. Det kändes stort. Det var stort. I kyrkan spelades den här låten. Jag tänkte på Brian Wilson. Jag var sjuk och skulle vara sjuk en lång tid. Jag skulle egentligen ha läst en dikt och jag hade velat dansa senare på kvällen, men fick åka hem efter middagen. Min pappa hämtade mig. Jag hade så gärna velat, men kroppen sa nej. Men jag var glad när bilden togs. Omringad och omhuldad. Det fanns skydd, kärlek. Så därför glädjen, för mina vänner som gifte sig, men också för att jag nog kände att där var jag, den sjuka, och där var de andra, de friska- i ett liv som fortsatte utan tanke på att stanna bara för att jag hade gjort det- och att det var okej. Nånstans fattade jag. Att alla hade ögonen på mig. Att ingen skulle vika av med blicken. Att det fanns en tillåtelse som sa: du kan falla nu. Vi finns här. Hela tiden. Men först nu inser jag verkligen hur lyckligt lottad jag var. Att jag aldrig, aldrig var ensam. Att det var avgörande.

Dagens ytligheter

2011-12-07T15:52:00.000-08:00

Efter att ha masat mig upp ur min sjukdomskoma och tagit mig tur och retur-Borås, bestämde jag mig för att införskaffa en ny vinterkappa. Sagt och gjort. Sen fick jag en bonus på köpet: en kofta som ser ut som en filt och en Andrea som råkade vara i samma butik. Med glitterben. Gott så.

En sjuklings betraktelser

2011-12-06T06:12:00.001-08:00

Rapport från en sängkant! Hej, hej. Här ligger jag. Sängliggande, inne på tredje dagen nu. Fördriver min tid med att sova, filosofera, läsa magasin/dagstidningar/bloggar/böcker, se på svt play (fastnade för den här serien), glo på dokusåpor, lyssnar på den här mannen, och skriva i min parisiska anteckningsbok. Utanför fönstret har vintern kommit. Snö på marken. Tiden går. Det är en slags kontrollförlust.

2011-12-06T05:51:00.002-08:00

Tua Forsström! Hittat i diktsamlingen "Parkerna."

Måste se!

2011-12-04T05:21:00.000-08:00

"Se på mitt liv. Jag är 34 år. Jag har ingenting. Jag orkar inte börja om på nytt."

Filmen "Oslo 31 augusti " handlar om en ung man i Oslo som har alla förutsättningar att få ett bra liv, men som inte vet om han vill välja livet. Under ett dygn får man följa den här mannen på nån slags uppgörelsefärd med existensen. Joachim Trier, släkting till Lars von Trier, har gjort en film som han kallar "en ode till en döende hipster". Det känns som precis rätt film att se i nuläget. Som fingret på smärtpunkten. Tänker även på "Farväl Falkenberg" när jag ser trailern, vilket är en av de starkaste filmerna jag sett. (Med bästa soundtracket dessutom.) Svindeln. Livet!

De senaste dagarna

2011-11-30T04:28:00.000-08:00

Six feet under-maraton, R'n'B-fest hos Ida, Lisabesök, skriv, långa frukostar, storm, första advent, den här låten.

True love will find you in the end

2011-11-28T11:46:00.000-08:00

Märkliga lilla livet. Man ser in i så många ögon utan att se. När det händer och man verkligen ser. Den hisnande känslan. Att existera. Man ser in i så många ögon. Man kan möta en blick över ett dansgolv. Trycka en hand i den mörka parken. Sova tryggt för att någon man på riktigt bryr sig om sover inom räckhåll. Att få sträcka sig ut. Bara. Att ta någons väska och bära den. Man kan ringa det där samtalet mitt i den stormiga natten. När allt känns overkligt och kanske mest av allt en själv. Man kan måla läpparna röda och inte minnas hur det känns att bli kysst. Av alla kroppsminnen försvinner det först. Man kan önska sig Sylvia Plath. Hon som tar en till Spanien, lär en att dansa och sen försvinner över haven. Man kan önska sig så långt bort. Man kan önska sig så nära. Man kan önska sig så mycket.

Några ord om sorg

2011-11-25T10:44:00.000-08:00

Sorg kommer alltid och biter en i rumpan. Så är det bara. Man kan fly, det kan handla om månader eller år, men den där sorgen. Den vejar inte för nåt. Och då menar jag den där gyttjiga varianten. Den där som liksom grumlar sig och smutsar ned, i blod och kött, sorgen som strålar ut i hela kroppen. Över allt som inte blev, över allt som blev. Och rädslan: ska det fortsätta så. Melankoli och vemod har inget med den där köttsorgen att göra. De är lyxkänslor i jämförelse.

En mening som återkommit till mig i flera veckor och som jag inte finner författaren till, men som dyker upp i mitt huvud minst en gång om dagen:

Man har ådragit sig svåra skador.

Om jag haft en syster hade hon nog sett ut som Edit Coleslaw

2011-11-23T11:04:00.000-08:00

Det tajmade jag bra

2011-11-22T01:47:00.000-08:00

"Fackförbundet Saco har gjort en prognos av arbetsmarknaden 2016. Där kan man bland annat se hur bland annat bibliotekariernas arbetsmarknad kommer att förändrats. Enligt Saco har det tidigare funnit ett överskott. Men inom fem år kommer branschen att ha en balans på marknaden. Det kommer i så fall bero på dels den nya skollagen, men också om pensionsavgångar leder till nyanställningar."

Bild.

I think we will be made clean like the snow, I think we will become new like the snow

2011-11-21T13:25:00.000-08:00

På bild: min garderob, mina Papercutfynd, mina favoritförfattare, min köksklocka.

Hej från Göteborg. Jag är hemma igen. Den här Stockholmshelgen var intensiv och försvinnande kort. Rusig pop och manglande gitarrsolon under lördagskvällens konserter, och utöver det: allt annat. Sen måndagen igen. Måndag och man ska vakna. Och jag far västerut. Tomheten som uteblir och ersatts av något som lagt sig tillrätta, något vilsamt. Belåtenhet, kan så vara. Jag dricker bistrokaffe och försvinner i Virginia Woolfs "Selected Short Stories". En kille mittemot stirrar på mig halva resan. Kul för honom. Efter tre timmar är jag hemma igen. Väntar på stationen en stund. Skriver ett kort till mamma, det har länge legat i min väska, prickigt och med fåglar. När det är en kvart kvar till bussen mot Borås, vänder jag om och tar vagnen hem. Känns som en ny måndagsrutin. Och den ständiga sömnbristen som är denna höst. Får ett positivt besked om lägenhetsbyte, och det där hoppet väcks igen. Men i sista sekund faller det mig ur händerna, så jag lägger mig i sängen och somnar i ren protest. Med alla lampor tända och läppstift på. Så blir klockan åtta. Försöker plugga semantiken och morfologin, men det slutar med att jag sorterar mina klänningar och lagar en sprucken tekopp. Klockan blir tio. Tiden är ett skämt. Får dagens andra besked, ett om godkänd tenta, och även om den här hösten känns som ett låtsasliv, en hittepåtillvaro, så går ändå de flesta bitar ihop. Något så när. Ser jag en bild när året är slut? Kommer det att falla på plats? Den här hösten. Det här året. Där allt förflyktigas, där ingenting är fast.

Mer böcker, kärlek och te, tack!

2011-11-17T03:45:00.000-08:00

Den här listan hittade jag hos min kompis Viktoria. Jag kan bara skriva under. Nu när hösten övergår i tidig vinter och bristerna/mörkret/kylan/allmän ödslighet hotar ta över, tröstar jag mig med att bli beroende av den här boxen som Josefine lånade ut till mig (tack bästa du!), en konsertbiljett till ett av mina favoritband som spelar i Stockholm på lördag och den här boken.

Det är kroniskt, det går inte bort

2011-11-14T09:46:00.000-08:00

Idag är det Världsdiabetesdagen. Jag vet inte hur jag ska känna inför det. Jag känner inte så mycket. Jag vet inte hur jag ska känna inför det faktum att jag har diabetes.
Mina vänner frågar mig ofta om jag har vant mig ännu. Hur det går med allt. Ganska bra, brukar jag nog svara. Nya människor undrar när jag fick det och hur jag insjuknade och vad som hände. Jag brukar berätta ungefär samma historia. En dag tappade jag närapå synen. Det var höst, jag läste litteraturvetenskap, jobbade extra i en skobutik. Jag brukar också berätta om hur jag gick och halsade juice på stan. Törsten. Och hur jag jobbade i där butiken och inte ens såg vilka nummer som stod på de där skokartongerna.
Hur kroppen blev alltmer orkeslös och att jag trodde att jag var deprimerad, men det brukar jag inte säga när nån frågar bara sådär. Det är roligare med de dråpliga historierna. Som att jag träffade en tidigare dejt på restaurang och innan jag sagt hej, drack upp hans dricka i ett svep. Hej hej liksom.
Dagen innan jag hamnade på akuten kunde jag inte ens gå i trappor, då mina ben krampade så mycket. Det måste sett lite kul ut när jag stapplade omkring där med min liter juice på stan. Jag som inte ens dricker juice annars.
En dag kom jag inte upp ur sängen. Nåt var fel. Sen låg jag plötsligt med dropp på St Görans sjukhus. Där låg jag i flera timmar innan någon kom fram och förklarade läget. Vad detta innebar. Det kom in fyra läkare, alla stod runtomkring min säng och tittade ned på mig. De såg mycket lustiga ut. Gav mig diagnosen, här har du den. Jaha. Vad gör jag med detta?
Den röda telefonen ringde hela tiden. Andra grät, jag svarade att det inte var någon fara. Skämtade, tröstade de som ringde. Tror det kallas chock.
Plötsligt satt John vid min sängkant. Han hade kommit och hälsat på. Jag var en patient med besökstid. Jag var så himla glad för att han kom. Och Lisa, Emma, Nina. Jag fick presenter; en prickig kjol bland annat. Jag drog skämt, vi skrattade allihop.
T tog tåget upp samma eftermiddag. Jag hörde i hallen att han frågade efter mig. Han sa att jag var vacker, jag skrattade igen, sa att det kan jag väl inte vara nu. Han stannade långt efter besökstid, det var decembermörkt utanför fönstret. När han gått låg jag och tittade på lyftkranarna utanför fönstret.
Först framåt natten kom en ung sköterska in och frågade mig hur jag mådde. Du är den första som jobbar här som frågar, sa jag. Vet du vad diabetes innebär, frågade hon. Nej. Sprutor och inget socker. Nåt sånt, svarade jag.
Hon kom tillbaka efter en stund. Hade skrivit ut ett informationshäfte. Du kan läsa det här sen när du orkar, sa hon. Det var nåt i hennes ögon också. Så tog hon en massa blod från mina armar och frågade vad jag ville bli när jag blev stor. Stor? Jag är ju tjugofem. Är jag inte stor. Jag vill jobba med litteratur på nåt vis. Sa jag och tänkte: du får inte börja gråta nu, du har inte gjort det än och du ska inte göra det. Sen gick hon. Och jag läste häftet.
Och tänkte: det här kommer jag aldrig, aldrig att klara.
Nu har det gått tre år. Jag tror nog att jag ska klara det. Men jag är rädd varje dag. En liten stund. Som när jag får kramp i fötterna, synen blir suddig eller när jag kollar mitt blodsocker. Förr var jag rädd för att vara själv. T hjälpte mig hela tiden. Alltid. Var där med mig och stod ut med sånt som ingen som just blivit ihop skulle behöva stå ut med. Så mycket tungt.
Nu vet jag att jag är kapabel att bära detta själv. Men om jag har vant mig, det vet jag inte. Jag har fortfarande svårt att försonas med tanken på att jag varje dag, i resten av mitt liv, ska behöva ta hand om den här sjukdomen.
Jag finner ingen styrka i den här dagen. Jag kanske borde göra det. Men där är jag ännu inte.

You would stay with her and rest beneath the dogwood trees

2011-11-07T09:37:00.000-08:00

The Innocence Mission – She May Turn Around

Om minnen

2011-11-06T12:49:00.000-08:00

”You have your wonderful memories,” people said later, as if memories were solace. Memories are not. Memories are by definition of times past, things gone. Memories are the Westlake uniforms in the closet, the faded and cracked photographs, the invitations to the weddings of the people who are no longer married, the mass cards from the funerals of the people whose faces you no longer remember. Memories are what you no longer want to remember."

Ur: Joan Didions senaste "Blue Nights". Hittat på Dark Places.

2011-11-06T11:25:00.000-08:00

Att promenera vid Mariaplan kvällstid är som att gå rakt in i en julkalender. Ida visar bilder från NY och vi skrattar åt samma saker. En kille i cape springer efter vagnen. Jag tycker att jag ser Patrick Wolf men det är en synvilla. Det gråa, milda ljuset över hamnen och varvet. A som tänder ljus i hela lägenheten och berättar historien om sin moster som ångrade sig, men det var försent. Att bli förvånad över att man fortfarande kan träffa nya vänner. Och man undrar hur man klarade sig utan dem innan. Dricka litervis med te och åka vagnen hem, allas ögon röda och ihåliga. Vakna sent och läsa gamla dagstidningar. Sakna ett köksbord. Sakna små saker, stora saker, skillnader mellan nu och då. Sakna den varma huden. Börja se den där teveserien om döden. Omfamna topparna, dalarna och bjuda in ångesten, se den som ett riktmärke. Skriva om och om och om igen. Kanske bli färdig. En dag. Eller kanske inte.

Jag gömde mina drömmar precis där din axel blir till hals

2011-11-03T12:41:00.000-07:00

De senaste fredagarna har jag tagit eftermiddagståget mot Stockholm. Ett tag kändes det som att jag bodde där igen. Utan neuroser, flyktlängtan och skav. En ljuvlig känsla. Tänk om det skulle kunna få vara så. Jag lekte med tanken. Låtsades. Om så bara för två veckoslut. Två veckoslut bland de bästaste av vänner. Känns som att vi är som en enda stor familj (jag är den förlorade sonen). Och det finns så mycket jag skulle vilja skriva om mig och Stockholm, denna stad som också är ett tillstånd. Den mest komplicerade av kärleksrelationer.

Lördagsbilderna har jag lånat från Emma, Fatima, Linda, och Louise.

Räddaren i nöden

2011-10-31T12:17:00.000-07:00

Besatt pappa vid fågelholk.

Fick just veta att man far hade en Batmanklubb som liten. Med sin kompis Stellan. Klubben gick ut på att rädda folk i nöd.
Det gick sådär. Folk var liksom aldrig i nöd. Stellan och pappa hade även en Batmanbok i vilken det var tänkt att de skulle dokumentera alla räddningar. På framsida hade de en bild av Läderlappen.
Boken förblev tom. Pappa byggde en Batmanmodell som han hängde i fönstret.

Allt klarnar plötsligt. Man ärver alltså sina föräldrars besatthet.

Andra besattheter jag kan ha ärvt från min far: musik, fåglar, Neil Young, löpning, eskapism, koffein och att samla på saker.

Göteborgsk poesi i sin renaste form

2011-10-27T02:41:00.000-07:00

Min vän Helena har skrivit ett briljant inlägg. Det är så briljant att jag måste sno det. Här är "Men du sover ju, du hör ju inte på":

Känn ingen sorg för mig Göteborg, jag har gått på knä så många år i den här staden. Stan är dubbelt så stor nu. Jag orkar inte fly längre. Och jag verkar ha frusit fast i en spottloska från ungdomen. Jag kommer göra dig besviken, jag kan inte stanna länge. Egentligen är du inte kär i mig och egentligen är det okej med mig för jag blir aldrig kär i nån, sånt där är slöseri med tid. Så många broar jag bränt, ingen tog mig riktigt över. När de dunkade mitt huvud i stengolvet kändes det bara så riktigt på nåt sätt och jag behöver en smäll på käften för att komma i rätt balans. Det var så mörkt den kvällen jag gick hem, jag hade hoppats på något. Och jag saknar inte mycket men jag saknar illusionen av att allting kommer att ordna sig. Behöver ingen kristallkula för att kunna säga att jag snart går i rännstenen. Jag var tvungen att förändra nånting och sen köra rakt in i en bergvägg. Man måste dö några gånger innan man kan leva. Lillebror, bli inte som jag när du blir stor.

Jag var slut när du hittade mig i GBG-regn. Jag var bara halvvägs ner mot botten när jag trodde jag hade nått den. Och det är så tragiskt så jag springer tillbaks till dig. Jag var ingen och du var aprilhimlen. Nåt säger mig att du blir borta en lång, lång tid när jag fallit tungt på ditt minnes skrothög. Det är svårt att inte gråta när jag tänker på oss två nu. För du var solskenet och jag var ensam. Det gör ont att veta men lika ont att undra. Om du vill ha mig, nu kan du få mig så lätt.

Och jag står också helt still. Vad är det som krävs för att stanna kvar? Vi är förlorare, vi två, sen vi var 17 år. Sluta dröm om det ljuva livet, vi kommer aldrig vara med om det. Blivit sparkad runt några gånger, som en del måste bli, som får en att säga i natten jag behöver nåt starkare. Det kan ta slut imorgon eller hålla på för alltid. Jag måste skriva om mitt slut, åren har nog slitit hårdare på mig. Vi tar oss upp en vacker dag, du och jag. Ta min hand och kom så går vi vidare. Vi kunde ha den bästa tiden i våra liv men jag tror inte vi lever så länge till. Det är mitt eget fel, vad som än hände med mitt hjärta. Men det finns ingen poäng i att vara fri längre för jag vet att den här natten kommer döda mig.

Och det är så jag säger det.

And I can see the airplanes dance behind your eyes

2011-10-26T08:13:00.001-07:00

Plötsligt bara. Att sitta i sin fåtölj, att läsa om "Information Science", att ha avslutat sin lunch och hela huvudet börjar snurra och hjärtat dunkar i bröstkorgen, och andningen. Nåt med den.
Ett tag hinner jag tänka: tänk om jag dör nu. Jag har inte ens tagit bort min tallrik. När kommer någon inse att jag är borta? Det skulle kunna ta en vecka minst, eller? Kanske någon råkade knacka på dörren och när jag inte öppnar, hade de gått in då? Hittat mig där i en en ful tröja och grå strumpbyxor. Skulle det börja lukta?
Detta hinner jag tänka medan det känns som att jag ska svimma. Allting flimrar. Lutar huvudet bakåt, lägger ifrån mig boken. Blundar. Tittar igen. Går igenom. Om detta är allt, vad vill jag då tänka på innan jag dör? Vad är det sista jag vill se?
Får syn på min klänning som hänger på garderobsdörren. Den jag bar på min, Emma och Ninas gemensamma 25-årsfest. Den med tyll och flera lager. Svart grund, vita prickar, vit överdel, smala band. Tittar på den och går till sängen. Blundar. Allt snurrar och slår och hamrar. Det händer ju faktiskt att folk bara dör. Ingen vet varför, nåt med hjärtat bara.
Jag tänker att det är lite för tidigt. Jag tänker på böcker och kärlek. Och så blundar jag ett tag.
Sakta, sakta går känslan över. Bara en vag yrsel kvar. Jag tar upp kurslitteraturen och fortsätter läsa. Sen går strömmen, allt blir mörkt, jag hör röster utanför mitt rum och efter en stund knackar min hyresvärd på dörren.

Kalasbilder!

2011-10-25T03:11:00.000-07:00

Jag var en något sporadisk fotograf under dopet och kalaset, men det kan bara skyllas på att jag var så uppe i stunden. Och så sprang det ju omkring ett antal proffsfotografer på stället, så jag koncentrerade mig på att kramas och äta cupcakes istället, vilket jag är något bättre på. Det var en mycket varm och kärleksfull lördag. Jag misstänker även att prästen försökte skapa nåt slags gospel. Jag hade inte varit sen att hänga på.

Rise and shine

2011-10-25T02:42:00.000-07:00

Det här inlägget gör min tisdag lite gladare. Plus att det innehåller en bild på mig där jag ser komplett galen ut. Det måste man ju bara gilla. Förövrigt blev kvällen ganska bra igår. Fina telefonsamtal, bubbelbad, noveller av Silke Scheuermann, och sedan en lång sömn i min prickiga pjymas (prickig pjyamas=bästa trösten) Nu peppar jag inför tre dagars tentaplugg (eh..), att träffa min bror och kusiner ikväll och att sen fara iväg till Stockholm på fredag igen. På lördag ska vi fira den här tjejen. Och på kvällen går vi på Batman Live. Jag kan knappt bärga mig.

Och detta ska också passera

2011-10-24T11:29:00.000-07:00

Det finns inget tommare än att gå av tåget på en mörk perrong, när man har rest en hel dag, frusit, tänkt för många ledsna tankar, redan saknar vännerna man lämnat på andra sidan landet och bara läst kurslitteratur i flera timmar.

Och ingen kommer för att möta en och man åker till sin lägenhet som egentligen inte är ens egen och där kokar man soppa, och tänker: det här har du själv skapat.
Du har valt det här. Du har valt att flytta från en stad där dina bästa vänner bor, du har valt att avsluta en lång relation, du har valt att flytta till det här rummet, du har valt att ge dig hän fast du visste hur det skulle bli, du har valt att kasta dig ut handlöst utan garantier, du har valt att läsa en utbildning som kommer gå dig på nerverna emellanåt, du valde att vara ärlig och du valde att leva.
Du valde tomatsoppa till middag.
Och att komma ihåg: det är den där passionen. Alltid den. Nån slags vilja. Att drivas av och till den. Att längta den. Ibland är den där. Men den är aldrig din att behålla. Inte heller tomheten, den mörka perrongen, det ledsna hjärtat.

I'm packin my bags!

2011-10-21T02:10:00.000-07:00

Och drar till storstan. Den lilla grodan ska döpas. Älskade Isan.

Aldrig blank i t-zonen

2011-10-13T04:05:00.000-07:00

Fick ett väldigt roligt mejl just precis. Från Tuffast av alla.

"Kolla här: Jennie Hammar. Jag är helt säker på att hon aldrig blir svettig, aldrig gråter och antagligen inte bajsar heller. Hon är alltid sval och blir aldrig blank i t-zonen. OCKSÅ BOR HON I NEW YORK. Hade hon inte bara kunnat nöja sig med att vara sådär ren och glad??? Hon liksom går och LER och DRICKER VATTEN i CENTRAL PARK. Och vi går och gråter och svettas i SLOTTSKOGEN. Var är rättvisan???

FAN ALLTSÅ!"

Sen kom det fram att J. Hammar bor i Los Angeles numera. Men ändå. Hon svettas nog inte nämnvärt därborta heller.

2011-10-13T03:26:00.000-07:00

Ur min mapp där jag sparar bilder som gör mig glad. Fatima och Tommies Isolde dominerar just nu, kan man lugnt säga. F och jag brukar skämta om detta, min "Blandat"- mapp. Men den är användbar. Bara att titta i den och inse att livet är gott. Allt är gott. Några källor: Volang, Emmas vintage, A pocketful of dreams, A Beautiful Mess.

Twinkle twinkle, little bat / How I wonder what you're at? / Up above the world you fly / Like a tea tray in the sky.

2011-10-12T15:09:00.000-07:00

Alice och Tove Jansson. Det bästa av två världar.

Det här med tajming var aldrig min starka sida

2011-10-12T14:24:00.000-07:00

Jaha, idag var dagen då jag nästan gick omkring och grinade i Slottsskogen. Som om gråten legat där och lurpassat, bidat sin tid, för att sen smyga upp när den är som mest oväntad. Så himla typiskt. Japp, gråtas ska det, det är ju ändå den varmaste, ljusaste oktoberdagen i parken under de höga träden, de brinnande bladen, bland pingvinerna, fåglarna, pojkvännerna som är ute och går med sina tjejers små hundar, maffiamammorna som powerwalkar med barnvagnar i rad, skoleleverna som har slängt sina tjugo ryggsäckar i gräset och springer fram och tillbaka i labyrinten och farbröderna i basker som läser dagstidningen på bänken. Som ett sånt där bubblande fniss som bara växer i maggropen, stiger upp i halsen och vidare till strupen, ögonen. Fast tvärtom. Och jag tänker att här kan man inte gå omkring och böla. Det är inte läge. Jag har joggingbyxor och gympaskor, jag har min mammas gamla adidaströja, jag har håret i tofs- när har jag nånsin hög hästsvans liksom- och inte vill jag gå i träningskläder och grina bland folk. Så jag går hem. Och stretchar. Och sen är det över.

Allt man ska bära

2011-10-09T07:02:00.000-07:00

Har bott i det lilla rosa rummet i en månad. Tiden rusar, allting rusar. Imorgon bitti är det inlämning av tentan, och jag måste samla alla mina trupper och skriva den. Nu.
Sen får jag väl lägga in mig på något slags retreat. Det är vad jag önskar; någon som gav mig en varm filt, lagade mig middag, kokade mig te. Stannade klockorna.
Och så den där låten , som L tipsade mig om, hon hade tänkt på mig. Jonathan Johanssons Stockholm. Jag försvann i den. Råkade åka till ändhållplatsen med vagnen. Stockholm sätter ord på allting just nu. Jag lyssnar på repeat och går igenom stan efter en sen natt, iklädd strumpbyxor i orange, vit klänning och kängorna klapprande mot trottoaren.
Man måste bära sin sorg i armarna. Sjunger han.

Kanske också drömma

2011-10-06T05:02:00.000-07:00

"Vad handlar Tomas Tranströmers poesi om? kunde en hypotetisk magister kanske fråga.

Jag skulle säga: om det ögonblick när dimman lättar. När vardagen ett kort ögonblick spricker upp och slutar vara vardag. Det underbara finns alldeles intill. Det skymtar. Det stora som alltid snuddar.

Och ofta vägrar vi att se det. Människorna vill sova. Kanske också drömma."

/ Lars Gustafsson, publicerad i DN 2011-04-09

Han vann! Han vann!

2011-10-06T04:12:00.000-07:00

Madrigal

Jag ärvde en mörk skog dit jag sällan går. Men det kommer en dag när de döda och levande byter plats. Då sätter sig skogen i rörelse. Vi är inte utan hopp. De svåraste brotten förblir ouppklarade trots insats av många poliser. På samma sätt finns någonstans i våra liv en stor ouppklarad kärlek. Jag ärvde en mörk skog men idag går jag i en annan skog, den ljusa. Allt levande som sjunger slingrar viftar och kryper! Det är vår och luften är mycket stark. Jag har examen från glömskans universitet och är lika tomhänt som skjortan på tvättstrecket.

Nobelpriset i litteratur

2011-10-06T03:14:00.000-07:00

Blivande vinnare? Här som ung.

Priset tilldelas om trettio minuter. Spänningen hörrni, spänningen.
Men det går sannerligen inte till mig! Det är ett som är säkert. Igår fick jag krupp på mitt manus och bara "Vem har skrivit detta och vad vill hon?" Och till förlag ska det skickas om tre månader, det har jag ju bestämt. Oh, the horror. The horror.
I vredesmod gick jag och la mig. I vredesmod vaknade jag upp.
Jag har skapat ett monster.
Men vi firar här på min rosa kammare. Kaffe i Lilla My-muggen, kimonon på och min eviga följeslagare hemtentan, som känner sig lite bortglömd i skuggan av kajkomanuset som fått all uppmärksamhet den här veckan.
I väntan på vinnaren läser jag DN's guide till hur man får Nobelpriset. Kan ju va bra att veta.
För övrigt hoppas jag att Tranströmer vinner. Men jag gissar på att det blir nån avlägsen gubbe som jag aldrig sett förr.

Liten lathund för blivande litteraturpristagare

Åk väldigt ofta till Sverige. Amoz Oz har varit i Sverige otaliga gånger.

Tjata på din förläggare så att du blir översatt till svenska språket. Inte alla forskare i nordiska språk läser även kinesiska eller indonesiska. Akademiens ledamöter är enligt en välkänd förläggare ”bara människor, svenskar som läser svenska böcker och tidningar och därmed påverkas i någon mening”.

Åk till bokmässan i Göteborg, din närvaro där pekar på ack så viktig internationell status. Gav resultat för Imre Kertész.

Förläggaren måste få de litterära institutionerna att förstå hur tung kandidat du är genom att ge ut vartenda manus du lämnar in. Bland de små förlagen har Brombergs förmodligen flest pristagare i sitt. Blir det Les Murray till slut?

Att ängslas eller inte ängslas

2011-10-05T03:22:00.000-07:00

Min vän Frida sätter ord på hur jag kände mig hela det sista året jag bodde i Stockholm. Och som hon själv så träffsäkert skriver, så mitt på smärtpunkten: Det är en ängslighet jag måste runt.

En bra riktlinje

2011-10-03T04:53:00.001-07:00

2000-talets bästa roman

2011-10-03T03:58:00.000-07:00

Bildkälla.

Förra helgen utsåg DN 2000-talets bästa roman och gissa vem som var nöjd, då både första och andra plats gick till två av mina största inspirationskällor- Sara Stridsberg på första plats med Drömfakulteten (som fick 72 poäng och beskrivningen "en drömsk och poetisk fantasi") och Monika Fagerholm på andra plats, med Den amerikanska flickan (68 poäng). 100 författare, kritiker och förläggare har fått delta i omröstningen.
I DN boklördag följer en intervju med Stridsberg och där tycker jag att hon sätter fingret på vad som är litteraturens styrka-

Jag tycker om att litteraturen och konsten klarar att bära sådant som inte kan härbärgeras utanför den. Det finns så många karaktärer och fenomen och sorger som är svåra att stå ut med och försonas med, och ibland får jag en känsla av att litteraturen orkar med allt. En god tolkning är ju att litteraturen är en plats som kan härbärgera hela människan, även Valerie Solanas- om vi nu föreställer oss att hon är svårhärbärgerad.

Don't let yourself go

2011-10-02T04:48:00.000-07:00

Helena Dahlgrens inlägg får mig att fälla några tårar såhär på tidiga söndagseftermiddagen. Älskade R.E.M. Nu är de över. Hur mycket de har betytt för mig. Jag känner igen mig i det Helena skriver: Det finns inget annat band, inte ens The Smiths, som haft en så avgörande och direkt roll i vem jag blev, vad jag lyssnar på, vad jag läser och vad jag tycker.

Jag känner igen mig i tillblivandet som Dahlgren beskriver. Hur det började som tolvåring när pappa introducerade mig för R.E.M. och albumet "Automatic for the people" och hur jag sen botaniserade mig genom resten av min fars samling med en lycklig frenesi och känslan av att komma hem, ja lite så, som att få syn på sig själv för första gången, synliggöras.

Michael Stipe förknippar jag med identifikation och tröst. Låten "Drive" satte sig i mitt tolvåriga huvud och hjärta och sa allt till och om mig. Den här låten rörde vid en förväntan. "Sweetness follows" och "Find the river" var hemkomst och längtan bort på samma gång. En känsla jag tror uppmanade mig att skriva dåliga dikter och långa dagboksinlägg.

Hur jag fortfarande förknippar Stipe med tröst. Hur jag senare, i vuxen ålder, fick beskedet att min farfar gått bort och jag föll ner i en bottenlös sorg, som på given signal vände mig till R.E.M. Hur jag gick hem från jobbet, precis efter dödsbeskedet, över Västerbron i strålande högsommarsol, grät och lyssnade på "Nightswimming" och "Man on the moon" . Och Stipe var med.

Hur jag sällan lyssnar på dem sen dess. Men den här söndagen gör jag det. Och tänker på att växa upp med ett band, att bli formad på ett sätt som få andra saker jag forma en under den tiden. Det magiska i det. Precis som vissa böcker och filmer och även tv-serier kan forma en. Och hur man kan vända sig till dem och hitta sig själv, styrkan och trösten. Bot mot allt, mot att vara människa, den hopplöshet och förgänglighet det innebär.

Avslutningsvis vill jag länka till detta inlägg från min favoritserie "My So Called Life" och 1:33 in i klippet, den kanske mest sönderspelade, men kanske en av de viktigaste låtarna som skrivits: "Everybody Hurts". Enkelt men vidunderligt, så är det: att hålla fast vid sig själv och leva det här livet, rakt igenom, fullt ut. R.E.M. är över och förbi. Tiden går. Allt ska försvinna. Men ändå. Vi har en liten stund kvar i den här bitterljuva, onda, fantastiska, sköna och sorgsna värld.

Söndagens madeleinkaka

2011-10-02T03:13:00.000-07:00

En söndag då bananflugorna invaderat min lägenhet, kaffet är ljummet och helgens eftersmak är både bitter och ljuv- så som denna oberäkneliga, nya tillvaro är- läser jag bloggar och påminns om de fina människorna som finns i mitt liv. Hur glad jag är för det. Vad vore jag utan. Här är en av dem; bästa J.

Lördagstrion och måndagskänslan

2011-09-26T10:17:00.000-07:00

Från Bangfesten i lördags. Maja har fångat två brunetter i spets. Sjukt nöjd. Bilden har jag snott härifrån. I övrigt är det väldigt mycket måndag idag, men jag har försökt göra allt för att omfamna den. Så för att väga upp tre tråkföreläsningar i Borås och regn i Göteborg har jag gjort detta: ätit frukost i sängen, lyssnat på Serenades och dagdrömt, tagit på mig min kattklänning, druckit kaffe på Le Pain Francais uteservering med skönheten i spets, samt valt den längre tågresan hem bara för att den har finast utsikt. Och ätit hemlagade köttbullar. Måndagskänslan är en stark jävel att besegra. Men jag är envis. Nu ska jag skriva och läsa och inte ens snegla åt nån endaste kurslitteratur i hela världen. Sen ska jag bada badkar. HA! Så himla gött ska det bli.

She gave herself to books and learning

2011-09-21T11:35:00.000-07:00

Bild från Shakespeare and Company, Paris.

Imorgon är det så dags igen. Bok och biblioteksmässan.

I vanlig ordning vankas en existentiell kris. Det spelar ingen roll om jag är där som journalist eller bibliotekariestudent- jag har fortfarande inte skickat in mitt manus- och det är trots allt det enda som räknas. Detta tänker jag lite extra på varje september.
Gick en promenad med C som också skriver (och fått ett positivt refuseringsbrev från Bonniers!) och kom fram till att jag ska skriva en timme om dagen trots att jag pluggar. Bra tanke. Men nu har det blivit två och en halvtimmes skriv och jag borde plugga också.
Ah, detta med struktur. Ah, detta att slita sig. Jag hoppas att det ska gå att kombinera. För innan årsskiftet ska manuset in. Det sa jag ju redan här, som ni kanske minns. (Och ja, jag är beredd på refusering. Jag väntar mig en refusering.)

I övrigt ska jag ha en fin klänning på mig imorgon. En riktig bibliotekarietrasa.

Hej Isolde, idag längtar jag jättemycket efter dig!

2011-09-20T09:04:00.000-07:00

Ville bara säga det. Bilden har jag snott från din mor. Vi ses snart.

Söndag hos mig

2011-09-18T08:56:00.000-07:00

Bästa broögonblicken

2011-09-15T13:06:00.000-07:00

* När jag och den här vännen gick hemåt en eftermiddag och ylade pojkbandslåtar som om det gällde livet. Högt och ganska ogenerat och det var vår.
* En annan dag när jag frågade en kille som jag var förälskad i om jag fick kyssa honom när vi befann oss på högsta höjden. Och det fick jag.
* När jag och T gick hem från ett dop i det finaste finkläderna och flamsade loss och vi hade just flyttat ihop på Karl Johansgatan i Majorna och allt kändes rätt.
* När jag sprang. Det regnade, stormade och jag lyssnade på Patrick Wolf och världen var en dystopi.
* Alla gånger när jag dansat hem/cyklat hem till Färjenäs och mimat till poplåtar i mitt huvud.

Vi läser hundra år av ensamhet, jag blickar fram mot ett

2011-09-15T11:51:00.000-07:00

Här satt jag en sommar och skrev.

Har flyttat in nu. Det är overkligt, ovant.
När jag går ned på gatan så hamnar jag direkt bland de pastellfärgade husen, med de små trädgårdarna längs spårvagnsrälsen, precis där jag gått hundratals gånger och suktat och smygkikat in i fönstren och drömt och längtat.

Där vill jag bo. Där kan jag bli lycklig. På den där hyllan i det där köket kan jag ställa alla mina koppar och burkar och där kan jag sitta och läsa tidningen och dricka kaffe på söndagarna och där kan jag skaffa familj och leva.
Nu går jag själv, krockar nästan det första jag gör med ett par som kommer ut från ett av husen- i min ålder, diskret välklädda och med barnvagn. Men avunden uteblir.
Jag går vidare, köper kaffe, går till min favoritbokhandel, vidare mot Röda Sten och allting som liksom binder ihop tiden mellan det förflutna och nuet- allting som är jag i den här stan, under den här bron. Bron där jag känt allt man rimligtvis kan känna på en bro.
På ena sidan älven ser jag mitt gamla hus i Färjenäs, på andra sidan skrivarlyan i borgen. Rakt fram horisonten och vägen ut, de stora färjorna.
Och så nuet. Nuet som jag inte vet någonting om, förutom att jag har tagit mig hit och just nu ska jag vara här och någon slags mening kanske det finns, för när jag är vid Röda Sten tänker jag att det måste vara så, att under den här bron finns anledningen till att jag älskar den här stan, att här finns en bit av det jag drömmer om.
En luft att andas. Inte i det pastellfärgade huset, inte i det välklädda diskreta eller vid köksbordet den där söndagen i min fantasi.
Den där andningen i mig själv och det jag varit och det jag kan bli.
Så stort och högtidligt är det, och allt jag kan tänka är att det måste vara meningen.
Som man alltid tänker. Som man måste tänka.

En kvinna behöver ett eget rum

2011-09-10T01:19:00.000-07:00

Här är mitt nya.

Jag tänker alltid på Oxford när det blir höst. Det bara är så.

2011-09-09T09:57:00.000-07:00

Present från London

2011-09-07T06:59:00.000-07:00

Helena vet vad jag behöver. Speciellt en grådaskig, regnig Göteborgsdag. Tack vännen! Nakna kvinnorumpor och superhjältar, vad mer kan en kofta be om? Inte mycket.

Dagens habegär

2011-09-06T09:06:00.000-07:00

Den här skapelsen borde vara obligatorisk hos varje biblioteksstudent. Låt mig presentera: Owl Teapot! Ugglan som är en tekanna. Såklart. Inte för att den verkar gå att använda, men tanken är god. Får mig nästan att börja längta till hösten. I alla fall får den mig att vilja se om världens bästa serie "Twin Peaks".

Bloggtips!

2011-09-05T06:53:00.001-07:00

Min kära vän Linda har börjat blogga på Elle Interiör! Det gillar jag. Kolla in hennes sagolika och inspirerande volangvärld här.

Måndag

2011-09-05T04:23:00.000-07:00

Den där känslan. Kaffet som kallnar. Regnet. Sov för länge. Seminariet som är frivilligt och hur ska jag då orka ta mig ut. Munsår som svider. Saknar mina vänner som är långt borta. Böckerna jag vill läsa, men studentlitteraturen som jag ska. Måndag. Inga lägenhetsbyten. Lägger in fler annonser. Livet som står på paus. Hjärtat. Tomheten efter de intensiva dagarna i Stockholm. Sommaren som är över. Klockan halv två och sängen obäddad. Borde ringa mamma. Borde besvara mejl. Borde komma på frilansuppslag till kultursidorna. Den känslan. Måndag. Oborstade tänder och kimono. Borde kanske egentligen bara rå om mig själv.

Sakernas tillstånd

2011-09-02T03:45:00.001-07:00

Bibliotekshögskolan. De flesta ser ut som små eller stora troll. Någonting känns mycket bekant, något annat främmande. Har fått en ny vän. Hon påminner om mig i förstärkt form. Hon kallar mig gammal och jag kallar henne jobbig men charmant. Hon tycker att vi ska flytta ihop och har hemliga lappar in sin börs. Jag har håret i stram knut för känslans skull. En kille i min klass tror att han är Morrissey. Han har pins på sin tygväska. Allt är självklart och fullkomligt obegripligt.

Nina Hemmingsson:

2011-08-29T05:27:00.000-07:00

Läsa, läsa, läsa

2011-08-22T04:39:00.000-07:00

I väntan på Godot och stundande biblioteksstudier, förbereder jag mig genom att läsa. Skönlitteratur. Min stora skräck är att jag inte ska ha tid att läsa när väl studierna drar igång. Att det ska vara så mycket kurslitteratur och tentor och allmän stress som det var sist jag gick på BHS. (Bilderna får tala för sig).
Fast jag är förberedd på ett annat sätt nu. Det kommer att bli ett jävulskap utan dess like.
Men som den Batman jag är ska jag besegra det! Ja! Tre år! Kom an!

Det där med balans

2011-08-19T02:46:00.000-07:00

Jag ska bli bättre på att uppdatera den här bloggen. Bättre på att göra det jag verkligen vill. Det ska bara lugna ner sig lite på min front. Jag har en vision om av att det ska gå. Att jag ska hitta det där inom, det där fästet, den där styrkan och vilan. Kanske är det för mycket att begära av mig själv och livet precis just nu- för allting stormar och förändras, men om en tid. Då jävlar. Kanske även måste skaffa en katt. Som jag ska döpa till Batman. Tusan bara att jag ska vara allergisk. Livet!

Fiktion, icke dagbok

2011-08-12T16:37:00.000-07:00

Jag önskar jag kunde skriva vad jag verkligen ville. Om utsiktsplatserna, fönster ut mot natten, musiken från parken. Ingenting som stillar längtan. Den bristande impulskontrollen. Dig. Och allt det där man inte ska skriva om. Om gryningar och hjärtat och tomma händer. Rädslan över att verka desperat. Att kanske det är det fulaste en kvinna kan vara, mascarafläckar och förträngning och hur man slinter på tangentbordet och glömmer att beställa sina biljetter. Hur fort män kan försvinna. Man går ner på en gata eller tittar åt sidan och borta är de. Det är något med behärskningen. Det är något de inte kan kontrollera. Inte vet jag vad. Inte önskar jag annat än villkorslös passion, men om det är något som är omöjligt att önska i världen så är det just det. Och jag skulle kunna önska den här texten till dig, men kanske du skulle skaka huvudet och antagligen aldrig svara och vem klandrar dig.

På spaning efter någonting

2011-08-10T06:42:00.000-07:00

Här sitter jag och stångas. Med mig själv, prestationsångest, artiklar och manus. Ibland läser jag Knausgård. Ibland jagar jag festivalbiljetter för att ha ihjäl den stora rastlösheten. Eller så kollar jag om någonting har hänt, vadsomhelst, på facebook eller twitter. Det regnar ofta. Jag har mycket att berätta och ändå inget alls.

Tillbaka från Värmlandsexilen

2011-08-03T12:31:00.001-07:00

Och detta måste jag ju meddela typ hela Göteborg. Nejrå. Det är inte jag som ska komma med överraskningar. Men här är mitt första jobb på GT kultur . Förstå min chock när jag ser mitt eget namn i stora bokstäver på framsidan av tidningen i morse. Det hade ingen förberett mig på. Förövrigt har jag väldigt svårt att läsa vad jag själv skrivit i tryck. Om några veckor så kanske jag slänger ett öga på det. Tills dess låtsas jag som att det regnar och länkar så mycket jag kan. Kanske för att jag tycker synd om texten annars. Någon annan måste se den. Så titta om ni vill, jag tänker då inte göra det!
På återseende! S

Har även haft sommarens bästa vecka, på Glänne i Värmland. Bilder på det kan ni se här.

Stockholm i bild

2011-07-22T15:21:00.000-07:00

Ur min telefon

2011-07-19T15:07:00.000-07:00

2011-07-18T11:59:00.000-07:00

http://damernasvarld.se/emma/art/216747/jag_ska_krama_dig_s_att_pricka/

Emma kan skriva så att man känner sig rätt så fantastisk. Från skrutt till stjärna på fem sekunder. Tack min vän!

Sen sist har jag:

2011-07-12T15:22:00.000-07:00

läst några böcker, (bäst var Virginia Woolfs "Jacobs rum"), skrivit på manuset, varit på loppisrunda och teater med mamma, solat i trädgården, cyklat till älven och badat med pappa, dansat lite på den där båten igen, sprungit i skogen, blivit myggbiten, besökt ett hus som mina vänner köpt, ätit middag ute och åkt båtbuss runt Karlstad. Och det har varit bra.
Resten orkar jag inte skriva här, men jag behöver en paus från det tunga över bröstet. Så jag far till Stockholm för en långweekend och hoppas att livet blir lite ljusare. Där ska jag se den här utställningen, krama på mina vänner och världens sötaste bebis, kanske bada i havet och gå på kalas.
Vi hörs och ses senare! Ta hand om er fina läsare.

All work and no play

2011-07-06T02:54:00.000-07:00

Jag har tappat hela "sitta hemma och knåpa på mitt bokmanus" den senaste veckan till förmån för att skriva presstexter. Det går, milt uttryckt, långsamt fram.
Jag tror inte alls att jag vill jobba med journalistik längre. Jag vill knappt ens höra ordet. Faktum är, att själva ordet ger mig rysningar.

JOURNALISTIK.

Kanske har jag en bättre arbetsdag imorgon. Det hoppas jag. För då ska skiten in.

Nostalgi 2.0

2011-07-04T04:19:00.000-07:00

Den här typen av vältrande i hemlängtan är säkert förbjuden, men det struntar jag i. Jag saknar mitt hem. Vårt hem. It's my party and I'll cry if I want to.

Ögonblicksbild

2011-07-04T03:58:00.000-07:00

Och ja, jag längtar hem. Så himla mycket längtar jag hem. Det har bara gått en månad, och för att använda klyschan: det känns som ett liv. Eller ja, kanske inte ett liv. Men en månad! Bah!

Nya möten, litteratur och dans på båtar

2011-07-03T11:01:00.000-07:00

Så blev det en lyckad kväll till sist, även då dagen var en av de tyngsta på länge. Ibland är det så, att de kvällarna blir bäst. Så skönt att slippa tänka och bara fly för en stund, och inte på ett destruktivt vis utan bara på ett lätt och glatt om man har turen att det är så. Fann mig själv dansandes på en rockabillyklubb på en båt vid ett-tiden i natt.

Träffade en tjej som också är här över sommaren, men som annars läser till bildjournalist och vi pratade om journalistik, Sthlm vs. Göteborg, böcker, relationer och typ allt. Andra gången på kort tid som jag möter någon helt spontant och känner: här skulle jag verkligen kunna hitta en god vän. Älskar när sånt händer. Så nu ska vi ses på café och sitta och läsa böcker ihop sa vi.

Idag läser jag vidare i Karl Ove Knausgårds första del. Han är ärlig och granskande på ett sätt som både skrämmer och roar. Det märks att han har läst sin Proust.

Dagens bokskörd

2011-06-28T11:34:00.000-07:00

Kom hem med fyra böcker. Men! Tre låneböcker. Japp, skaffade lånekort. Hade tydligen kvar mina kontaktuppgifter fastän jag inte haft lånekort i Karlstad på cirka nio år. Det bästa lånet var Virginia Woolfs "Jacobs rum" som är en av hennes allra första romaner. Fick även med mig Peter Kihlgårds "Kicki & Lasse" och en Stephen King-tegelsten- inte Salems lot, men "Liseys berättelse" och den väger ungefär tre ton. Köpet fick bli "En dag" av David Nicholls. Så- lite klassiker, relationsromaner och skräck. Eller ja, får se hur läskig King-boken är. Men han har citerat Ryan Adams i början, så helt fel kan det ju inte bli.

Såg även min gamla favoritbibliotekarie! Han som alltid jobbat på mitt lilla bibliotek utanför stan. Det roliga var att min familj hade en diskussion om hans försvinnande så sent som igår. Pensionerad, sa mamma. Men ack nej! Han tittade på mig som han kände igen mig (jag lånade böcker av honom cirka en gång i veckan från sju års ålder) men folkskygg som jag är tittade jag bort.

Åh. Mitt drömjobb är fortfarande att jobba på bibliotek. Med skriveriet vid sidan av. Det vore det ultimata.

2011-06-28T05:42:00.000-07:00

Uppdatering: Nu har jag klätt på mig och fixat nån slags frisyr. Måste ut en stund. Kom på en sak jag vill göra. Jag vill gå till en bokhandel. Ska köpa en riktigt fin anteckningsbok, kanske en ny penna. Känner jag mig själv rätt kommer jag hem med minst tre nya böcker också. Lite sugen på den här.

Ta mig härifrån, långt härifrån

2011-06-28T04:12:00.001-07:00

Några veckor, kanske tre har gått, sen jag tog tåget från Göteborgs centralstation. En resa genom ett regnigt Sverige med ett tungt bagage, huvud och hjärta.
Nu sitter jag i en lägenhet i stan, en lägenhet som jag fått låna en vecka- och det är väl också första gången som jag är helt ensam på dessa tre veckor. Sitter och dricker snabbkaffe och skriver en presstext på första gången på ett år. Utanför fönstret ligger en skolbyggnad med en stor klocka på fasaden, jag slänger ett öga på den ibland och timmarna rusar förbi.
Har inte lämnat lägenheten för annat än att handla mat det senaste dygnet. Hela kroppen gör ont. Känns som feber. Tankarna rusar likt klockan.
Planen är att jag ska vara här för att skriva på manuset och landa i den här ensamheten. Det går så långsamt att skriva och det gör så ont att vara själv. Utan honom.
Jag går igenom gamla blogginlägg och bilder- och saknar en tid som inte är den här.
Det här är den ledsammaste sommaren nånsin tror jag. Jag vill ingenting. Stundtals, med vänner, känns det bättre, men det är inte som det ska. Och det är väl rimligt antar jag.
Sorgen. För hur allt blev.

Fatimas dotter!

2011-06-20T14:17:00.000-07:00

Idag var en bra dag. Den bästa på länge.

Att skriva eller inte skriva

2011-06-19T08:26:00.001-07:00

En gång i tiden var den här bloggen en plats för mina personliga tankar och känslor, en fristad, offentlig sådan, men ändå. En litet utrymme för mina ord. Sen fick jag ett ryck och raderade alla inlägg som kändes personliga.
Det kan jag ångra. Jag gillar ändå tanken på att våga vara sårbar och bjuda in andra i det personliga, det mänskliga.
Och gudarna ska veta hur lite man ändå berättar, hur otroligt mycket hemligt och privat som finns kvar! I dagböcker och hos ens närmaste och i det egna rummet.
Men det här är ingen fristad längre. Jag vet inte hur jag ska använda bloggen. Kanske kan jag ibland våga skriva om det jag vill, känner och tänker. Ändå. Öva mig i att strunta i vad andra ska tycka och tänka.
Men så svårt det är. Ska jag avsluta den, pausa som jag gjort tidigare eller fortsätta, jag vet inte.
För tillfället har jag lite svårt att skriva om väder och vind. Men vi får se.

2011-06-17T04:13:00.001-07:00

Ur Bodil Malmstens "Sista boken från Finistère":

Det är som det är- att acceptera eller bortse ifrån.
Jag bortser, jag blundar och vandrar vidare som om ingenting har hänt.
Jag går på tunn is över mörka djup men jag vet att till och med i de svartaste djupen finns det liv.
Nere i djupet av den bottenfrusna tjärnen i mellersta Norrlands inland och fjälltrakter ligger den övervintrande laken och lurar.
Det finns ett liv bortom förlusten av mitt Finistère men för att komma dit måste jag blunda för risken att jag kanske inte kommer dit.
Och att det är jag som kommer dit-om det gör det-inte längre är jag själv.
Och att det kanske inte är hela världen.
Även om det känns så.
Hela världen och ingen att hålla i handen utom sig själv.

Värmland. Skriver bok.

2011-06-15T05:28:00.001-07:00

Dags för en bloggkaka...

2011-05-25T14:22:00.000-07:00

eller sisodär tolv stycken.

Det här skulle jag ha vetat innan jag började samla på burkar

2011-05-23T08:57:00.000-07:00

Dagens insikt: alla är lyckliga och alla umgås i par. ALLA är par. Snart kommer alla vara gifta, flytta till små torp och skaffa bebisar. Jag kommer att bli en ensam, galen kattkvinna, men med plåtburkar istället för katter.

När jag tänker efter kommer jag säkert behöva bo i en burk. Ingen vill byta lägenhet med oss och alla lägenhetsinnehavare ignorerar mina mejl och sms. Även de som kontaktade oss först och var 100 procent intresserade.

Några timmar senare:

Som på given signal hör alla av sig efter att jag skrivit det här inlägget. Och jag kan svära att de inte läser min blogg. De hör alla av sig med svaret: vill bo mer centralt/har redan hyrt ut.

Var finns det där företaget man anlitar vid separationer som tar hand om allt det praktiska? För är det vid nåt tillfälle i livet som man INTE har kraft för detta så är det nu.

Jag är snart tjugoåtta år och allt jag vill är att åka hem till mina föräldrar och dra täcket över huvudet.

Hej, här kommer jag och vräker ut mitt känsloliv på en offentlig plats

2011-05-18T14:24:00.001-07:00

Känns dumt att fortsätta frossa i Parisbilder nu, när jag går omkring här och trampar mitt i sorgen. Som farmor sa: Men ni var ju i Paris alldeles nyss. Och ja, det var vi. Sen åkte vi hem och tog ett beslut och sen åkte jag till London och nu är jag här igen. Och trampar runt. Tramp, tramp. Förlamande är den, sorgen, från stund till stund, men det där livet fortsätter ju utan hänsyn och jag måste fortsätta med det.
London var bra. En stunds förströelse och verklighetsflykt. Skolan funkar också, då jag vet att den snart är slut- jag går dit, mår okej, pratar, skriver, skrattar ibland. Sen kommer jag hem och ibland går det bra, ibland allt är så jäkla sorgligt att det enda jag kan göra är att gå och lägga mig. under täcket. Blunda. Sova bort.
Det är ett slags vakuum. Ett slags icke-liv fyllt av oro. Vad ska hända? Var ska jag bo? Hur kommer det att kännas när jag blir själv sen, på riktigt?
En annan sak som är jobbig är omgivningens reaktioner och besvikelse (även om de flesta har varit tröstande och stödjande). Att det kanske är märkligt att jag verkar må rätt bra ändå.
Och tänker att jag ändå har övat en ganska bra överlevnadsnivå, sen jag blev sjuk för några år sedan. Eller så har jag alltid varit bra på att ta min ångest och sorg hemma och hålla upp en fasad utåt. Eller så har jag sörjt och tänkt på det här länge. Jag vet inte. Jag vet inte mycket just nu, bara det att framtiden ter sig skrämmande. Men att jag är så tacksam över att vi är vänner fortfarande. Det är det som räddar oss tänker jag.

Och om fem sekunder kommer jag nog ångra och skämmas för att jag har varit privat på bloggen. Att jag borde lagt upp en bild på en blomma eller liknande istället. Eller nåt annat trevligt i motljus. Och skrivit: Hej hallå, bloggen, visst är våren härlig. Här är mina senaste fynd.

Tramp, tramp.

"There's more to life than books, you know, but not much more"

2011-05-18T08:01:00.000-07:00

Bild hittad hos Linda.

Parisbilder, del tre

2011-05-07T15:24:00.000-07:00

Parisbilder, del två

2011-05-04T09:42:00.000-07:00

Parisbilder, del ett

2011-05-03T10:39:00.000-07:00

Som utlovat kommer en Parisresumé, med start första dagen. Vill ni gå händelserna i förväg så har Emma redan hunnit till dag tre! Titta in här.

Körsbärsträd, järntorget

2011-04-28T06:52:00.001-07:00

Hemma igen, men med tankarna kvar i Paris. Bilder kommer snart!

2011-04-19T11:05:00.000-07:00

I väntan på Godot (mig) kan ni läsa min artikel om en loppisbok som släpps i dagarna. Har ni inte lust med det så är jag tillbaka om en vecka. Misströsta ej: I'LL BE BACK.

Au revoir!

2011-04-19T09:04:00.000-07:00

Imorgon drar vi till Paris!