Av min kusin får jag "kaprifoler, sockervadd och kakor" i ett sms och jag slukar allt på en gång. Jag skickar tillbaka lite karuseller, sommar och polkagrisar. Vi gör sådär för att det blir enklare att uthärda sådant som tentadagar (i hennes fall) och sjukskrivning (i mitt fall). Skriver sockervadd över hela dagarna i almanackan. Det var ju det där med fläckar OCH motljus.

När jag var yngre sa min mamma: "Sofia, livet inte kan vara kul hela tiden" och min farmor berättade att förr gick de minsann tre mil till skolan, barfota, i snöstorm. Kröp under stängsel eller vad det var.

Det gäller att lida medan man lever. Om man inte går barfota i snöstorm så ska man i alla fall skämmas. Den som lider mest vinner! Eller hur var det. Nej. Jag må vara en aning besatt av polkagrisar för tillfället, men jag tänker såhär: om jag vill käka polkagrisar och åka karusell hela dagarna ska väl jag få göra det. Nu kanske tivolit är stängt, jag kanske inte tål så mycket socker, och jag måste bli bättre så jag kan jobba/plugga så jag får en inkomst och kan försörja mig/köpa biljetter till bergodalbanan, men ni fattar principen va.

Om lekfullheten går förlorad så är jag förlorad.

Så går också november. Små tecken att gripa fast i; att se fram emot, att skratta, att dra ett skämt. Jag bygger en installation av mina arton Lotta-böcker och har Gilmore Girls-maraton med Sofia, tända ljus och polkagrisar från julmarknad. Rusar genom sjukhuskorridorer eftersom jag lider av obotlig tidsoptimism. Målar sovrummet vinrött. Tänder lampan och plockar ut batterierna ur väckarklockorna. Lär mig använda ugnen, lär mig baka bröd. Ser mycket, mycket film, en om dan. Går till Högsbohöjd och hem. Fortsätter måla. Äter pasta. Badar med skumbad som gör huvudet tungt. Läser böcker om utmattningsdepression och duktiga kvinnor. Det var längesen jag var duktig. Fast vissa skulle kanske påstå att jag är det nu också. Jag vill nog kalla det något annat.

Och på tal om polkagrisar så kan jag varmt rekommendera polkagriste.

Det är lördag och vi gör scones, blåbärspannkakor, vi dukar upp med kaffe och juice, och allt man kan tänka sig till frukost och jag funderar ett ögonblick på om det är läge även för vaniljglass, men stoppar mig där och tänker nu får det vara nog, jag har ju diabetes. Jag var liksom inget bortskämt barn när jag var liten och det speglar väl av sig kan man säga. När jag var liten fick jag apelsinmarmelad på rostat bröd när det var helg. Och en grapefrukt. Som skvätte upp i ansiktet, minns jag, och sved om man fick i ögat. Men nu ska jag inte spekulera mer i det, jag är inte Marcel Proust. Det är lördag. Jag åker till ett köpcenter. Det är synd om människan och så även mig, så det är bara att gilla läget. Jag köper underkläder för jag har hört att det är så kvinnor gör när de vill skämma bort sig själva. Det blir en bh. Den har bygel och lite spets. Jag har verkligen inte varit kvinna på länge, tänker jag när jag provar den. Det här kanske kommer ändra mitt liv på något vis. Så köper jag örhängen. På ren chansning. Kanske har hålen vuxit igen. Men nej. Jag har örhängena i mina öron i trettio minuter innan det börjar ömma och värka och jag har alldeles röda örsnibbar. Jag köper mat. Tänker: vad tycker du om att äta. Köper det. Och ett glansigt magasin med kvinnor i. Som jag läser till middagen. Sida för sida. Det står att det är trendigt med nitar på blusen. För att det tuffar till lite. Jag tänker på Zooey Deschanel. Jag tror inte att jag vet hur hon stavas, men jag tänker på henne och på att hon ser ut som en kvinna som är mycket noga med sitt utseende. Min kusin sa att jag var lik henne efter att vi sett filmen på bio, jag sa tack, jag är kär i henne. Det borde ju betyda att jag också är kär i mig själv. Men så enkelt är det ju inte. Nu ska jag inte skriva något nedsättande om självet, men någon som läser det här kanske också kan hålla med om att det är en svår uppgift att älska sig själv. Men försöka ska vi. För en dag gör vi det. Det tror jag.

Dagens Harry: Låt inte sorgen glömma sitt ärende.

Både fläckar och motljus idag. Gula löv som små solar genom vagnfönstret och jag går av vid en hållplats jag inte brukar, går längs vattnet in till stan. På radion sjunger Annika Norlin om sin hemstad och jag kände något då som jag nu har glömt.

Så tänker jag på Linda som fyller år och när jag läser hennes blogg har hon lagt upp en Cher-video som jag kollar på om och om igen. Och så saknar jag Linda. Så tänker jag att jag ska lägga upp en video till henne som grattis, men tekniken krånglar.

(Men om du läser det här Linda, så fick du "Lust for life" med Girls.)

Annars är det mycket Harry Martinson över den här dagen; spökskepp, sjöfåglar och sånt där som jag tycker om.

Vad är att leva för? Ingenting alls och ändå allt.

Vad är att dö för? Detsamma.

Ur:"Dikter om ljus och mörker".

Så är det tisdag men i mitt huvud är det måndag. Målar naglarna rött för att inte bita ned dem. Tror fortfarande på det tricket. Läser mina tonårsdagböcker. Promenad sen, för att få luft. Går sakta, i samma takt som gamlingarna, jag ser det när en gammal gubbe går framför mig, jag jämför våra steg.

Och så lyssnar jag på låtar från den där tonårstiden, vissa hänger kvar, som röster som aldrig går ur. Som format en på ett nästan magiskt sätt. Ett sådant band är Counting Crows. Jag brukade inte säga det till folk, under flera ängsliga år. Att jag gillade Counting Crows. Det är inte så indie och indie ville jag ju vara. Men det är jag inte och det är helt okej. Så varsegoda: jag älskar Counting Crows. Sen jag var tolv år och pappa gav mig skivan August and everything after. Jag vet inte hur många timmar sammanlagt jag har gråtit till den skivan och speciellt låten Round Here, om en kvinna som kommer till Nashville med bara en resväska och letar efter en man som ser ut som Elvis men samtidigt funderar hon från att hoppa från en hög byggnad. En tjej med svårigheter att uppträda normalt när hon blir nervös och som går som hon vore en lindanserska på cirkus. Jag kunde verkligen sympatisera med den här tjejen. Eller, inte brukade; det gör jag fortfarande.

Sen läste jag i en bok där en kille analyserat sig fram till att den här tjejen antagligen bara var en symbol, ett uttryck för sångaren Adam Duritz depressiva sida. Det var en aning nedlåtande analys, som mest bara ville få fram att sångaren var patetisk och egofixerad.

Har väl ingen betydelse tycker jag. Adam Duritz självfixering har lindrat min ensamhet i 14 år.

Det är jag honom tacksam för.

Tack för att ni kommenterar. Ska jag först skriva. Och så ett förlåt för att jag inte svarar, men lite så här måste bloggen få fungera för mig nu- som ett anteckningsblock, offentligt, men ändå. Som ett ställe jag bara kan skriva av mig på och inte känner ansvar för. Men jag tycker om att ni finns och gör er synliga och är snälla. Bloggen får vara en kravlös plats med spridda tankar, utkast, det överblivna materialet i huvudet som kanske sedan blir en tråd, kanske inte, men det spelar ingen roll. Huvudsaken är (hur hurtigt det än låter)orden. För att de är sammanlänkade med självkänslan. Viktigt att urskilja här: inte beroende av, utan länkade. Idag lyser löven gulare utanför mitt fönster och jag rotar i blommiga lådor efter bilder och borttappade papper. Musik: Vetiver. Och handledsvärmare som mormor stickat till mig. Dubbla tunikor, sliten kofta, sockar (även de från mormor)och franskrostat kaffe- så långt allt som det brukar. Väntar på att T ska komma hem från praktiken. Snart så. Eftermiddag inomhus, med läsning av vintagebloggar och mejlskrivande (även om jag önskat att jag skrivit handskrivna brev istället). Jag må ha önskat fläckar på vintagetjejernas skira sextiotalsklänningar, men jag älskar också att få fly in i deras vackra drömvärld av motljus, fågelburar, hembakta kakor och söta skor. Så jag älskar det jag kritiserat. En sak förstår jag mer nu; man väljer vad man vill lämna ut. Och jag välkomnar all verklighetsflykt. Eller såhär- jag välkomnar all utsmyckning av verkligheten. Fantasi, lust och lek. Att få blunda för fläckarna en stund. Vi vet ju att de finns där.